Svenska språket saknar grundlagsskydd: Skomakarens barn

SVENSKA ÄR SVERIGES HUVUDSPRÅK. MEN INTE ENLIGT GRUNDLAGEN. Det låter nästan osannolikt. Sverige har fyra grundlagar. De skyddar demokratin, våra fri- och rättigheter och viktiga delar av landets konstitutionella ordning. Ändå finns ingen uttrycklig bestämmelse som slår fast svenska språkets ställning som Sveriges huvudspråk. Hur kunde det bli så? När frågan följs bakåt genom historien framträder ett överraskande mönster. Redan 1909 beskrev riksdagsledamöter svenska språket som allas gemensamma egendom och dyrbara arf och ville ge även folket genom riksdagen en konstitutionellt säkrad roll i vården av språket. Förslaget föll. När kungens regeringsmakt försvann 1975 fick svenskan ingen uttrycklig plats i den nya regeringsformen. Först 2009 slog Sverige i vanlig lag fast: Svenska är huvudspråk i Sverige. Men när språklagen granskades hade Lagrådet pekat på något anmärkningsvärt: svenskans ställning som huvudspråk borde närmast befästas i grundlag och inte i vanlig lag. Ändå blev det inte så. Skomakarens barn följer denna nästan bortglömda historia från kungamakt och riksdagsstrider till dagens Sverige och ställer en fråga som efter mer än hundra år fortfarande väntar på sitt svar: Om svenska är Sveriges huvudspråk och vårt gemensamma samhällsspråk - varför skyddas inte dess ställning i Sveriges grundlag? Ibland är det vi tar mest för givet också det vi glömmer att skydda.